21 januari 2020

Omstart

Välmående

Du kanske har märkt att alla mina tidigare inlägg här på bloggen är borta. Det stämmer, jag har valt själv att radera alla inlägg. Att skriva en ytlig blogg är inte min melodi. Men för att på något sätt skydda mig själv valde jag den vägen. Men det är inte min väg. Jag är frispråkig, jag säger vad jag tycker och känner. Jag står för mina känslor och åsikter, och jag vet att man kan ändra sig och jag är inte rädd för att ändra åsikt om jag tar del av ny information som ändrar mina ståndpunkter. Men mina värderingar är djupt rotade, och går jag emot mina värderingar mår jag otroligt dåligt. Jag har den senaste tiden gått emot allt jag är och står för på bekostnad av min egen hälsa. Så dumt!
 
Jag har under en lång tid motarbetat mig själv. Jag är väldigt ledsen över hur jag har behandlat mig själv, jag vet ju bättre? Men vi alla kan köra i diket, skillnaden denna gången är att jag tryckt på gaspedalen där i diket. Hålet har blivit djupare och svårare att ta sig ur. Tillslut så tog allt mitt drivmedel slut och jag hamnade någonstans där jag aldrig trodde att jag skulle hamna. Jag skäms. Jag känner skam och där kom ångesten....
 
Något posivit är att jag nu inte gråtit på över en vecka, det är ju ändå rätt bra. Ångesten kommer mer sällan, men nu dök den upp. Jag tror det är för att jag skäms över mitt tillstånd. Att jag misshandlat mig själv till den här graden. Psykisk ohälsa är ju fortfarande något som samhället inte riktigt accepterat. Jag ska försöka stå rakryggad inför mitt tillstånd, för det är bara ett tillstånd. Det är inte jag, du blir ju lixom aldrig din förkylning på samma sätt kommer jag inte vara min psykiska ohälsa. Däremot kommer det vara kärnan i mina framtida val för hur jag vill leva och må. Detta tillstånd är något som kommer göra mig om ännu mer klokare. Hur gör vi för att må bra och hur älskar vi oss själva? Jag kommer komma till det längre fram i tiden. 
 
Kom alltid ihåg att de människor som sårar och som behöver göra dig illa mår sämst själva. Önskar att jag påmint mig själv mer om det under de senaste åren. 
 
Jag tänkte dela med mig av vad jag faktiskt vet om psykisk ohälsa utifrån mig. Det är helt otroligt hur kroppen fungerar, wow. Amygdala, bindväv, psykosocial miljö, nerver, känslor, ångest, tarmfloran, yoga, meditation, muskler och återhämtning. Wow säger jag bara, en gång hade jag en dröm om att dela med mig av just sånt här till andra för jag visste ju så mycket. Men som vi alla vet är det så mycket lättare att berätta för andra hur vi ska tänka och hur vi ska göra för att nå inre välbefinnande. Därför känner jag också en del skam att jag förespråkat en livsstil som jag inte själv har följt. 
 
Jag har nu bevisat för mig själv att jag är tjurig, men det är just tjurigheten som lett mig hit. Nu är det dags för att lyssna på kroppen och inte den där rösten i huvudet som säger: "jobba hårdare, du är ful, du duger inte, du är för känslig, du är fet, du är värdelös, ingen vill ha dig, du är fel, fel, fel". Jag har alltid sagt att ingen kan trycka ner mig, för det klarar jag så bra själv. Rätt eller fel? 
 
Den senaste tiden har jag försökt bevisa något för mig själv genom att prestera och när jobbiga känslor dykt upp har jag sysselsatt mig med arbete för att ducka inför det ofrånkomliga som nu kommit ikapp mig. 
 
Nu står jag här med skiten och ska ta mig igenom ett tre år långt maratonlopp av oarbetade känslor. Det är med andra ord mycket frustration i min kropp, dock är den mest trött nu, kroppen alltså. Jag försöker vara snäll mot mig själv samtidigt som jag behöver lura ut mig själv på promenader och gympass för jag vet att det gynnar mig i längden. 
 
Jag vet att det finns de som läser som genuint bryr sig om mig och jag vet att det finns människor som läser för att de ogillar mig. Är du den sistnämnda typen av människa så är du ändå välkommen, du kommer antingen tycka mer illa om mig framöver eller så kommer du att inspireras och vilja vara mig, tänka som mig, se ut som mig etc. Det är okej, jag delar mer än gärna med mig av mig själv och min resa till dig. Se det som en present från mig till dig. 
 
Det är nästan så att jag vill ta tillbaka "The Sandra Show-bloggen" bara för att jag känner mig så full i fan.
 
This broken Barbie, ska bli en happy Barbie innan det är klart. Punkt 
 
Nu kör vi! 
 
 
 
 
 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress